Idag hade jag bestämt mig för att springa hemåt från jobbet. Söndagar är krångligare än andra dagar (på jobbet), eftersom det går så få bussturer. Oftast hinner jag inte med en viss som går nära den tiden jag slutar på jobbet och så går följande först en timme senare. Inte kul! Så jag brukar springa hemåt från jobbet och sedan ta bussen sista vägen hem.
Win-win! Eftersom jag oftast brukar springa på söndagar iaf, så går det utmärkt att transportspringa hemåt. Dessutom behöver jag inte stressa på jobbet ifall jag kommer att hinna med bussen eller inte, utan kan göra allt i lugn och ro.
Dagens pass då… Tja jag vet inte riktigt hur jag skall beskriva det. Det är så många tankar som hinner passera under tiden jag springer. Jag är nöjd över längden och farten på passet. Nu känner jag att jag är tillbaka där jag var innan jag blev förkyld och det är ju skönt.
Samtidigt kändes det väldigt tungt i benen och jag tänkte hela tiden att hur i hela friden skall jag orka springa ett helt maraton i sommar om jag har så här ont efter 14 kilometer. men… Jag orkade ju bevisligen springa även om det inte var så behagligt hela tiden, jag började inte gå eller satte mig ner vid vägkanten och tjurade. Bra där pannben!
Dessutom så konstaterade jag att nästa gång som jag ska springa hemåt, ska jag springa hela vägen. Jag tror att jag har lite över 18 kilometer, jag har aldrig sprungit hela sträckan. Så även om det kändes tungt efter 14 kilometer idag, så gav det ändå mersmak och att jag nästa gång springer hela vägen. I värsta fall får jag gå mellan varven.
Nu när jag läser igenom min text så märker jag ju att jag borde vara mycket mer nöjd över passet än jag var från början. Hallåå! Jag sprang faktiskt 14 kilometer idag och trots att det var tungt så vill jag fortsättningsvis springa längre. Hur bra som helst ju!
hopihopi 