Ett ”långpass”

Efter mitt maraton har löpträningen gått lite sådär. Jag har medvetet valt att ta det lugnt och jag har haft varierande lust till att springa. En bidragande orsak till (o)lusten har varit att de pass jag sprungit inte alltid känts bra. Det har varit problem med flåset, benen har varit tunga, det har gjort ont än här än där… Plötsligt blir tröskeln till att springa mycket högre, för tänk om även detta pass känns dåligt?!

Mina rundor har hittills varit lugna och kravlösa, runt kvarteret typ. Ibland tre kilometer och ibland det dubbla, men aldrig längre än det. Idag kände jag att jag ville testa på att springa längre. Jag har mitt kommande halvmaraton i september och även om jag tidigare skrev om att jag skulle träna kravlöst fram till augusti, så kan jag inte lulla runt i all oändlighet. Även om jag har grunden och vet att jag kan springa ett halvmaraton, så springs det inte halvmaraton med tre (eller sex) kilometers rundor.

dscf4832.jpg

Jag ville ha en boost för självförtroendet och veta att jag fortfarande kan springa långt. Idag var tanken att springa längre, med längre menar jag längre än jag tidigare sprungit post maraton. Jag fick precis det jag var ute efter 🙂 Rundan landade på nästan nio kilometer och var en riktigt bra en.

Det var varmt idag och jag sprang i gassande sol. Vem springer mitt på dagen när det är som varmast och solen står som högst? Jag som dessutom inte springer bra i värme… Trots värmen blev rundan lyckad. Jag kunde springa nästan hela vägen, jag valde att gå i vissa uppförsbackar, men det kändes aldrig olidligt. Det är skönt att veta att jag fortfarande kan springa långt och det här var igen ett steg i rätt riktning. Snart kan jag börja göra upp en plan inför halvmaraton och börja träna mer strukturerat.

När kroppen får bestämma

Det går lite sådär med min träning för tillfället, eller snarare med min löpning. Yogan däremot har blivit riktigt kul och jag testar en ny video nästan varje dag. Med löpningen känns det som om vartannat pass är bra och det känns som om jag är ”tillbaka” efter maraton och kan börja träna som jag vill igen. Vartannat pass är mindre bra och det känns som om jag aldrig sprungit tidigare. Inget fungerar, benen är tunga, flåset är inte med, pulsen är hög och pannbenet sviker.

Samtidigt försöker jag att inte tänka så mycket på det, inte stressa utan bara springa på känsla och lust. Det är faktiskt bara tre veckor sedan jag sprang mitt maraton, så det är inte så konstigt om inte kroppen är riktigt återhämtad ännu. Jag vet ju det, men tja… Jag stressar.

20170724_111829

Idag bestämde jag mig i alla fall för att springa en runda innan jobbet. Jag har inte sprungit sedan fredagen och nu var jag sugen igen. Jag hade pulsklockan på (jag är inte riktigt där än att jag kan springa utan den), men. Jag hade bestämt mig för att inte kolla på klockan förrän hemma. Bara springa i det tempot som känns bekvämt och lyssna på kroppen. Inte kolla tempot, inte kolla pulsen, inte kolla sträckan, bara tass tass tass. Ett ben framför det andra och så kollar jag sedan hemma först på resultatet.

Nu blinkade klockan till vid varje kilometer och angav tempot, så helt ovetande var jag ju inte om vad jag höll för tempo. Det var dock inte ett maniskt stirrande på klockan hela tiden och jag kollade faktiskt bara på klockan när den pep. Idag kändes löpningen bättre igen. Jag vet inte om det beror på att jag inte kollade på pulsklockan eller om det bara var bra dagsform idag. Hur som helst kändes det som om det var ett steg i rätt riktning.

 

Förberedelser inför en löprunda

Så här kan det gå till när jag ska bege mig iväg på en vanlig löprunda en fredagskväll:

  1. Klockan 16, hemma från jobbet, tänker att jag ska genast bege mig ut
  2. Klockan 16:05, aj fan, jag är hungrig, måste äta nåt först
  3. 16:07, äter en banan, redo att fara ut
  4. 16:15 på med kläderna
  5. 16:20, var fasiken är pulsklockan, måste ha pulsklockan
  6. 16:28, pulsklockan hittad, nu är jag redo
  7. 16:30 toapaus
  8. 16:35, börjar göra suduko (?!)
  9. 16:55, gör fortfarande suduko, ut med mig nu
  10. 17:10 äntligen utanför dörren
  11. 17:15, kommer på att jag behöver en bild till bloggen
  12. 17:17, kisse ett vill vara med och ”hjälpa till”
  13. 17:18 kisse ett flyttad bort från bildfokus
  14. 17:20 kisse två vill ”hjälpa till”
  15. 17:22 sambon tillkallad, behöver hjälp med bilder och kissor
  16. 17:30 äntligen klar, löpningen kan börja

20170721_164920

Totalt blev det lite på sex kilometer idag, efter väldigt många om och men 🙂

På rätt väg igen

Kroppen börjar kännas som om den återhämtat sig från maraton och idag blev det veckans andra löprunda. Fortfarande ingen press över varken tid, sträcka eller fart, men idag blev det redan en längre runda. Längre än förra rundan på 3 kilometer alltså. Ett normalt distanspass på 6,5 kilometer helt enkelt. Jag sprang hela vägen och allting kändes bra i kroppen. (yey! 🙂 )

Det var varmt, det var svettigt och pulsen var hög, men i övrigt inget att klaga på. Den höga (högre) pulsen tror jag delvis berodde på värmen och  delvis på det faktum att jag faktiskt sprang ganska fort. De två första kilometerna gick i 6:30 tempo ungefär, betydligt snabbare än vad jag hade tänkt mig. Jag fick påminna mig själv om att ta det lugnt, det är inte läge ännu att pressa kroppen. Även om det känns bra, är det ju nu som skadorna lätt kommer. Att jag går ut för hårt, för kanske kroppen inte var redo sen i alla fall…

20170716_180348

Imorgon kommer det bli en vilodag och efter det tar jag det dag för dag. Jag kommer helt enkelt att gå på känsla ännu nästa vecka. Inte pressa, utan nästan bromsa mig själv. Riktigt så att jag ska längta till att få springa fort och ta i igen. Men dagens pass var en indikation på att kroppen är redo och det är skönt att veta.

Första löprundan

Idag kände jag mig redo för att springa för första gången sedan maraton. Jag hade absolut inga krav på varken tid, sträcka eller fart, jag ville bara springa och testa hur kroppen svarar. Allt kändes bra i kroppen och som om jag kan börja träna normalt igen.

Dagens runda blev runt kvarteret, knappa tre kilometer. En mjukstart som lämnande en känsla att det finns mer att ge. Precis som det ska vara alltså, mersmak inte blodsmak. Jag tänker fortfarande ta det lugnt den här veckan. Jag vill vänta och se hur kroppen känns imorgon också, även om allting kändes bra idag så kan känslan vara annorlunda imorgon.

Ifall allt är okej imorgon också, tänker jag säkert springa fler gånger den här veckan. Fortfarande lugna och kravlösa pass, men lusten att springa börjar infinna sig.

20170711_105229
Den klarsynta lägger märke till en viss typ som alltid ska ”hjälpa till”

Race report Paavo Nurmi maraton

Det här inlägget kommer med säkerhet bli både långt och flummigt, så vill du ha den korta versionen kan du sluta läsa nu. Jag kom i mål. Vill du däremot ha den långa versionen, läs vidare.

DSC_0522

Starten skulle gå klockan 12. Vi hade hämtat ut min nummerlapp redan dagen innan så att det inte skulle bli stressigt på själva loppdagen. Hahaa! Fail. Klockan 11 startar vi hemifrån, gasar mot Åbo och är vid startplatsen 11:45. Jag tänker att jag snabbt hinner till en bajamaja, ett snabbt foto till instagram och mot startlinjen. Stressigt var bara förnamnet. Nästa gång startar vi tidigare hemifrån. Ingen uppvärmning hann jag med, men eftersom jag skulle springa i över 42 kilometer, behövdes det inte.

Starten går och jag märker det knappt. Jag är så uppe i varv av den stressiga starten och rör mig bara med folksamlingen. Jag tycker inte att det var lika trångt i år som det brukar vara, men jag stod väldigt långt bak i år. Jag lunkar på och hittar en bra rytm direkt. Ingen tjurrusning i alltför högt tempo från början, utan helt enligt planen i 7:00 tempo.

pnm

Första tre-fyra kilometer går genom centrum av Åbo. Här är det mycket folk och mycket hejarop. Och varmt. Solen gassar och jag tänker att det här kommer att bli en plåga om det fortsätter vara såhär varmt hela vägen. Strax innan vi viker av mot Runsala kommer första duscharna. ❤ duschen. Vid det här laget har det dykt upp moln på himlen och ingen är gladare över moln än jag. Älskar sol och värme annars, men inte när jag springer och framförallt inte på lopp.

Vid Runsala är det inte mycket publik, men förstås en massa andra löpare. Jag springer på i egen takt och allting känns bra i kroppen. Ibland springer jag om folk, ibland springer folk om mig. Jag försöker att inte bry mig utan bara springa i eget tempo. Jag håller ett ganska jämnt tempo på 7:20 ungefär. Lite långsammare än jag planerat (7:00), men helt okej tempo. Tio kilometer passeras på 1:13. Jag hade räknat med att springa tio kilometer på 70 minuter, så tiden är okej med tanke på att jag typ startade sist i startledet 🙂

Efter tio kilometer vänder vi och springer in mot centrum igen. Det känns bra i kroppen fortfarande och jag springer vidare. Förra året när jag sprang halvmaraton kommer jag ihåg att det var en enda plåga att ta sig i mål. Nu känns det ingenstans och plötsligt är jag redan vid 20 kilometer. Skulle jag springa halvmaraton skulle jag snart vara i mål och med väldigt fräsch känsla fortfarande.

Nu sprang jag ju inte halvmaraton utan hela sträckan och det är nu det jobbiga börjar. Jag har märkt under loppet att nästan ingen har likadan nummerlapp som jag. ”Alla” har nummerlapp för halvmaraton som då alltså startat samtidigt som maraton. Vid målrakan ska man välja rätt fil. Vänsterfil för målgång och högerfil för varv två av maraton. Strax innan varvning spurtar vinnaren av männens maraton (!) förbi mig. Då har jag ännu ett varv kvar och det verkar som om alla andra sprungit halvmaraton. Är jag den enda som är kvar? Hur sist är jag?

Benen känns fortfarande pigga, men mentalt blir det en liten dipp. Det känns som om jag är sist och jag ser inga andra löpare. Jag inser att jag kommer att få springa ensam största delen av andra varvet och nu gäller det att plocka fram pannbenet. Jag ska i mål!

Jag hade absolut inga planer på att avbryta, men det är jobbigt mentalt att springa ensam. Me, myself and I och bara mina tankar. Inte tänka negativt nu, framåt, kämpa! Tack och lov för den blåa linjen och för funktionärer som visar var jag ska svänga.

Ute på Runsala ser jag första löparen på länge, förutom de då som kommer emot och redan är i slutskedet. En löpare, jess! Dig ska jag ha fast så får jag lite sällskap 🙂 Löpningen gick direkt bättre när jag såg en annan löpare. Kroppen var fortfarande ganska pigg, men benen började göra ont. Vid varje vätskekontroll tog jag vatten och vid varannan, vatten och sportdryck. Magen fungerade fint och protesterade inte alls. (jag hade i.o.f.s tagit Immodium på morgonen)

Efter 30 kilometer sägs det att maraton börjar. Jag vet inte om det stämmer eller ej. Jag liksom väntade på det, när ska väggen komma? Jag tycker inte att den kom, men jag pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Benen började göra ont, så ont att jag var tvungen att gå på sina håll. Jag gick vid varje vätskestation och försökte stretcha ut benen och få lite liv i dem igen.

Vid 36 kilometer springer (jag gick) man över Runsalabron för sista gången. Nu är det bara genom centrum kvar och sedan målgång. Starten för tio kilometer hade gått klockan fyra och nu började jag se löpare igen. Publik, folk, löpare, hejrarop. Spring nu för fan Heidi, bara 6 kilometer kvar!

Vid kilometer 38 inser jag att jag kommer att klara det och får glädjetårar. Jag gråter en skvätt även nu när jag tänker tillbaka på det. Jag försöker öka tempot lite och springer om några. Visserligen såna som springer tio kilometer, men jag springer om folk. Det ger en boost för självförtroendet och jag kan hålla tempot. Struntar i den sista vätskekontrollen och bara springer förbi den. Inte stanna nu när jag äntligen springer igen.

Jag hade ju mina tidsmål, guld, silver, brons men de har jag skippat för länge sedan. Jag ska bara i mål, tiden struntar jag i. Jag hör speakern ropa nåt om att man fortfarande hinner under 5:30. Ja fan, det ska jag ta. Spurta nu sista biten! Spurtar i mål på 5:29:43! Made it! Jag var inte ens sist 🙂

I målgång gör hela kroppen ont. Nu ska jag ännu stappla mig upp till Paavo Nurmi stadion för att hämta min finisher t-shirt och matpaket. Varför måste man gå upp för trappor? Fast jag är inte den enda som stapplar och knappt kan lyfta på benen 🙂 Slukar bullen man får i matpaketet och dricker typ en liter vatten och börjar den långa och plågsamma vandringen till bilen.

20170701_174430

Men jag kom i mål! Jag sprang för fan ett helt maraton! Woop woop!

 

Maratonfinisher

Jag gjorde det. Jag för fan gjorde det! Jag sprang ett helt maraton. *Klappar mig själv på ryggen*

Återkommer med lång rapport imorgon, tänkte bara meddela att jag är i mål 🙂

20170701_174433