Två dagar senare

Nu känns det som om jag hunnit landa från lördagen och lite kunnat samla mina tankar och reflektioner från loppet. Först och främst är jag så jäkla stolt och nöjd över mig själv att jag genomförde det. Jag kan knappt fortfarande fatta att jag sprang 42,194 kilometer. Jag.

I övrigt har tankarna varit som följer:

Kroppen känns idag (måndag) förvånansvärt fräsch. Det känns knappt i benen mer. Lördagskväll var ju inte direkt kul, det blev soffläge hela kvällen. Söndagen var redan betydligt bättre och idag, nästan som normalt

Jag måste köpa shorts med fickor. Jag valde att springa i mina knälånga tights på lördagen trots att jag gissade att det skulle bli varmt. Orsaken var att de har en liten ficka bak där jag fick min dextrosol att rymmas. Jag har många shorts, men inget par har fickor och jag ville inte springa med vätskebälte

Jag förstår inte varför jag hade så svårt att springa ensam på loppet. Jag springer alltid ensam och det borde ju ha varit som vilken runda som helst. På loppet fick jag värsta mentala dippen när jag märkte att jag sprang ensam och varken såg löpare framför eller bakom mig

Jag önskar nästan att jag hade haft musik med mig för att distrahera mig. Jag springer aldrig med musik (mer) och saknade det under andra varvet

Hade jag tränat tillräckligt? Alltså, bevisligen kom jag ju runt och genomförde loppet, men i efterhand önskar jag att jag kanske sprungit lite längre långpass. Benen började göra ont vid 25 kilometer och riktigt ont vid 30. Det har gjort ont under långpass också, men det är en viss skillnad på att veta att jag får sluta springa om 2 kilometer eller 12

Vill jag springa maraton igen? Det är klart. Nu vet jag att jag klarar av det, men samtidigt också vad som krävs om jag vill förbättra mig

Vad ska jag göra nu då? Här har tankarna spretat åt alla håll och kanter, det får nästan bli ett skilt inlägg om det. *tips* det börjar på t…

dsc_0524.jpg
 

Race report Paavo Nurmi maraton

Det här inlägget kommer med säkerhet bli både långt och flummigt, så vill du ha den korta versionen kan du sluta läsa nu. Jag kom i mål. Vill du däremot ha den långa versionen, läs vidare.

DSC_0522

Starten skulle gå klockan 12. Vi hade hämtat ut min nummerlapp redan dagen innan så att det inte skulle bli stressigt på själva loppdagen. Hahaa! Fail. Klockan 11 startar vi hemifrån, gasar mot Åbo och är vid startplatsen 11:45. Jag tänker att jag snabbt hinner till en bajamaja, ett snabbt foto till instagram och mot startlinjen. Stressigt var bara förnamnet. Nästa gång startar vi tidigare hemifrån. Ingen uppvärmning hann jag med, men eftersom jag skulle springa i över 42 kilometer, behövdes det inte.

Starten går och jag märker det knappt. Jag är så uppe i varv av den stressiga starten och rör mig bara med folksamlingen. Jag tycker inte att det var lika trångt i år som det brukar vara, men jag stod väldigt långt bak i år. Jag lunkar på och hittar en bra rytm direkt. Ingen tjurrusning i alltför högt tempo från början, utan helt enligt planen i 7:00 tempo.

pnm

Första tre-fyra kilometer går genom centrum av Åbo. Här är det mycket folk och mycket hejarop. Och varmt. Solen gassar och jag tänker att det här kommer att bli en plåga om det fortsätter vara såhär varmt hela vägen. Strax innan vi viker av mot Runsala kommer första duscharna. ❤ duschen. Vid det här laget har det dykt upp moln på himlen och ingen är gladare över moln än jag. Älskar sol och värme annars, men inte när jag springer och framförallt inte på lopp.

Vid Runsala är det inte mycket publik, men förstås en massa andra löpare. Jag springer på i egen takt och allting känns bra i kroppen. Ibland springer jag om folk, ibland springer folk om mig. Jag försöker att inte bry mig utan bara springa i eget tempo. Jag håller ett ganska jämnt tempo på 7:20 ungefär. Lite långsammare än jag planerat (7:00), men helt okej tempo. Tio kilometer passeras på 1:13. Jag hade räknat med att springa tio kilometer på 70 minuter, så tiden är okej med tanke på att jag typ startade sist i startledet 🙂

Efter tio kilometer vänder vi och springer in mot centrum igen. Det känns bra i kroppen fortfarande och jag springer vidare. Förra året när jag sprang halvmaraton kommer jag ihåg att det var en enda plåga att ta sig i mål. Nu känns det ingenstans och plötsligt är jag redan vid 20 kilometer. Skulle jag springa halvmaraton skulle jag snart vara i mål och med väldigt fräsch känsla fortfarande.

Nu sprang jag ju inte halvmaraton utan hela sträckan och det är nu det jobbiga börjar. Jag har märkt under loppet att nästan ingen har likadan nummerlapp som jag. ”Alla” har nummerlapp för halvmaraton som då alltså startat samtidigt som maraton. Vid målrakan ska man välja rätt fil. Vänsterfil för målgång och högerfil för varv två av maraton. Strax innan varvning spurtar vinnaren av männens maraton (!) förbi mig. Då har jag ännu ett varv kvar och det verkar som om alla andra sprungit halvmaraton. Är jag den enda som är kvar? Hur sist är jag?

Benen känns fortfarande pigga, men mentalt blir det en liten dipp. Det känns som om jag är sist och jag ser inga andra löpare. Jag inser att jag kommer att få springa ensam största delen av andra varvet och nu gäller det att plocka fram pannbenet. Jag ska i mål!

Jag hade absolut inga planer på att avbryta, men det är jobbigt mentalt att springa ensam. Me, myself and I och bara mina tankar. Inte tänka negativt nu, framåt, kämpa! Tack och lov för den blåa linjen och för funktionärer som visar var jag ska svänga.

Ute på Runsala ser jag första löparen på länge, förutom de då som kommer emot och redan är i slutskedet. En löpare, jess! Dig ska jag ha fast så får jag lite sällskap 🙂 Löpningen gick direkt bättre när jag såg en annan löpare. Kroppen var fortfarande ganska pigg, men benen började göra ont. Vid varje vätskekontroll tog jag vatten och vid varannan, vatten och sportdryck. Magen fungerade fint och protesterade inte alls. (jag hade i.o.f.s tagit Immodium på morgonen)

Efter 30 kilometer sägs det att maraton börjar. Jag vet inte om det stämmer eller ej. Jag liksom väntade på det, när ska väggen komma? Jag tycker inte att den kom, men jag pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Benen började göra ont, så ont att jag var tvungen att gå på sina håll. Jag gick vid varje vätskestation och försökte stretcha ut benen och få lite liv i dem igen.

Vid 36 kilometer springer (jag gick) man över Runsalabron för sista gången. Nu är det bara genom centrum kvar och sedan målgång. Starten för tio kilometer hade gått klockan fyra och nu började jag se löpare igen. Publik, folk, löpare, hejrarop. Spring nu för fan Heidi, bara 6 kilometer kvar!

Vid kilometer 38 inser jag att jag kommer att klara det och får glädjetårar. Jag gråter en skvätt även nu när jag tänker tillbaka på det. Jag försöker öka tempot lite och springer om några. Visserligen såna som springer tio kilometer, men jag springer om folk. Det ger en boost för självförtroendet och jag kan hålla tempot. Struntar i den sista vätskekontrollen och bara springer förbi den. Inte stanna nu när jag äntligen springer igen.

Jag hade ju mina tidsmål, guld, silver, brons men de har jag skippat för länge sedan. Jag ska bara i mål, tiden struntar jag i. Jag hör speakern ropa nåt om att man fortfarande hinner under 5:30. Ja fan, det ska jag ta. Spurta nu sista biten! Spurtar i mål på 5:29:43! Made it! Jag var inte ens sist 🙂

I målgång gör hela kroppen ont. Nu ska jag ännu stappla mig upp till Paavo Nurmi stadion för att hämta min finisher t-shirt och matpaket. Varför måste man gå upp för trappor? Fast jag är inte den enda som stapplar och knappt kan lyfta på benen 🙂 Slukar bullen man får i matpaketet och dricker typ en liter vatten och börjar den långa och plågsamma vandringen till bilen.

20170701_174430

Men jag kom i mål! Jag sprang för fan ett helt maraton! Woop woop!

 

Maratonfinisher

Jag gjorde det. Jag för fan gjorde det! Jag sprang ett helt maraton. *Klappar mig själv på ryggen*

Återkommer med lång rapport imorgon, tänkte bara meddela att jag är i mål 🙂

20170701_174433

 

Det är nära nu

Idag var vi in till Åbo för att hämta nummerlappen och gå på marknad. Direkt när jag kom till startplatsen, okej betydligt tidigare än så, blev jag nervös. Fjärilar i magen och högre puls. T.o.m Sam sa att hur ska du då känna dig imorgon om du nu redan är så här nervös? Jaa… jag har varit nervös hela veckan och det blir värre ju närmare loppet kommer.

Allt är klart inför morgondagen nu, så klart det kan bli. Pulsklockan är laddad, naglarna lackade, nummerlappen hämtad, resorben drucken och kläderna valda. Nu gäller det bara att ladda mentalt.

Imorgon kör vi!

20170630_154407
Lite mindre blåst imorgon tack!

Sämsta idén någonsin

Ponera att självförtroendet inför lördagens maraton vacklar. Vad ska man då inte göra? Jo, gå in på diverse diskussionsforum och läsa om andra människors uppladdning inför maraton. Läsa om andra som sprungit betydligt mer och längre långpass än jag gjort och som undrar om de ska klara av att springa ett maraton. Jag läser om personer som sprungit 35 kilometer flera gånger och som är nervösa om de ska orka hela sträckan. Här sitter då jag som har som längst sprungit 27 kilometer… Hur ska jag då orka springa 42,194 kilometer om någon som sprungit 35 kilometer inte orkar det?!

Äsch! Det finns inte så mycket att göra åt saken mer. Imorgon hämtar jag ut nummerlappen och nu tänker jag bara äta och fokusera på positiva tankar. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det. Jag kommer att fixa det…. Happy thoughts only 🙂

IMG_20170629_173345

Det är över nu och miljoner frågor

Träningsprogrammet är slut, alla pass är sprungna och nu återstår ännu den lilla detaljen att springa maraton. I går sprang jag det sista träningspasset. Det blev en runda på knappa fem kilometer med 10 stycken intervaller på 30 sek. Allt kändes bra i kroppen och farten fanns i benen under intervallerna. Nu gäller det bara att lita på att all träning jag gjort är tillräcklig och att jag kommer att klara av att springa 42,194 kilometer på lördagen.

För tillfället vacklar självförtroendet… Innerst inne vet jag ju att jag på någon vänster kommer att klara av det, men som vanligt önskar jag att jag tränat mer. Jag har följt mitt program och bara missat några enstaka pass, men… Kanske jag ändå borde ha gjort si eller så. Sprungit fler långpass? Sprungit längre långpass? Sprungit mer/längre per vecka? Sprungit mer/längre per månad? Tränat mer styrka? Tränat mer rörlighet?

Usch, jag är så nervös! Tankarna bara snurrar. Vad ska jag ha på mig på lördagen? Hur mycket ska jag äta innan loppet? Vad ska jag äta under loppet? Ska jag våga ta sportdryck? Ska jag ha egen energi med? Var ska jag ha den eftersom jag inte vet vad jag ska ha på mig under loppet… osv. osv. osv…

20170626_171427

Ni är alla jättesnälla när ni peppar mig ❤

Planer för veckan

Vad var det jag skulle göra den här veckan igen? Hmm… Det var nånting, men jag kommer inte ihåg vad. Var det kanske på lördagen? Aj, fan! Jag skulle visst springa maraton då!

Planer för den här veckan är bara att ladda. Äta, sova, stretcha, använda foamroller, dricka, äta lite mer och tänka positiva tankar. Lyssna på bra musik, komma i rätt stämning och ladda mentalt. Det kommer att göra ont, det kommer att vara jobbigt, men det kommer att vara värt det i mål. Det är det här jag kämpat och satsat för i ett halvår och på lördagen är det dags.

Nämnde jag att jag är nervös?