Tröskelintervaller

Det börjar dra ihop sig till Tallinn halvmaraton och jag har ännu tänkt springa några pass inför. Idag var det dags för det sista lite tuffare passet. Nästa vecka kommer antagligen bli två träningspass, ett kortare intervallpass och ett ”vanligt” pass för att känna på kroppen, om allting känns okej.

Dagens träning var tänkt som tröskelintervaller. Det låter fint och jag tycker att Erika beskriver det så bra. Jag tycker precis som hon att jag kan springa intervaller i ett relativt högt tempo, men att det inte ger så mycket åt mig. Och det är ju inte intervaller jag ska bli bra på, utan jag vill just kunna hålla ett högre tempo under en längre tid.

Jag har nånstans inne i mig ännu en förhoppning om att springa på en bra tid i Tallinn. Jag har insett att jag inte kommer att komma under två timmar, det lär knappast inte ens bli personbästa, men tja, jag vill ju göra så väl ifrån mig som möjligt. Toppa formen så gott det går helt enkelt.

Idag bestämde jag mig för att springa 3 x 10 minuter i snabbare tempo. 5 minuter joggvila mellan varje intervall och så tio minuter uppvärmning och nedjogg på det. Totalt en timme. Tanken var att springa varje 10 minuters block i 6:00 tempo. Det är ett tempo som ger en sluttid kring mitt personbästa på halvmaraton.

Det kändes lätt och kontrollerat att springa i 6:00 tempo, som om det finns en fart gömd i benen. Jag vågar inte hoppas på några rekordtider i Tallinn, men det känns i alla fall som om formen finns där. Jag känner mig redo för lopp igen och känslan inför är bra. Det är allt jag kan önska, sedan kan dagsformen variera.

Nu känns det som om jag gjort allt jag kan och tiden blir vad det blir.

Annonser

Tankar kring Tallinn halvmaraton

Det är bara två veckor kvar tills jag ska springa nästa lopp. Söndagen den 10.9 ska jag springa halvmaraton i Tallinn igen. Det känns som om jag är redo för det, men sen vad tiden kommer att bli är en annan sak. Jag är inte nervös för distansen, även om ett halvmaraton ändå är rätt långt, men själva sträckan skrämmer mig inte. Jag hade hoppats på ett nytt personbästa och gärna under två timmar, men med två veckor kvar inser jag att det kommer att bli svårt. Jättesvårt. Typ omöjligt. Jag ska försöka att bara njuta av loppet, stämningen, omgivningen och inte bry mig om tiden.

Med två veckor kvar till loppet finns det inte mycket att göra för formen mer. Grunden finns där och jag vet att jag klarar av att genomföra loppet, men farten är inte tillräckligt hög för att springa under två timmar. Det skulle betyda snittfart på 5:40 och det är verkligen önsketänkande. Mitt rekord på halvmaraton är 2:06 och det är snittfart på 6:00. Redan det känns svårt i dagsläget och att springa ännu snabbare finns inte på kartan. Tyvärr.

Image result for spring skutta flyg tallinn

Idag sprang jag mitt sista långpass inför Tallinn. Jag skulle enligt planen springa 14-16 kilometer i ett snabbare tempo. Det gick inte riktigt som jag tänkt. Jag hade beräknat rutten fel och det blev bara 12,5 kilometer när jag var hemma. Ibland brukar jag springa kringelikrokar och runt kvarteret ett par gånger för att komma upp i kilometermängd, men det struntade jag i idag. Jag var nöjd med 12,5.

Tempot idag var bra och betydligt högre än vad jag sprungit långpass i den senaste tiden. Snittfarten blev 6:27 och det är jag väldigt nöjd över. Det var jobbigt på sina håll, men jag kämpade på. Jag tänkte att jag ville pressa kroppen lite och se hur det känns och vänja den. Jag menar, det kommer att vara jobbigt att springa halvmaraton sen också…

Snittfart på 6:27 ger ändå en indikation om att det finns lite fart i benen och jag vet att jag springer fortare på tävling. Men att gå från 6:27 till 6:00 eller 5:40 på två veckor känns inte realistiskt. Det är bara att inse att det inte kommer att bli ett nytt personbästa.

The plan

Den 10.9 ska jag stå på startlinjen till Tallinn halvmaraton. Det är tredje gången jag springer halvmaraton i Tallinn och femte gången totalt. Själva sträckan skrämmer mig inte längre, speciellt inte efter mitt maraton tidigare i sommar. Jag vill förstås ändå prestera så bra som möjligt och ett nytt personbästa skulle sitta fint. Banan i Tallinn har tidigare varit platt och snabb, men i år har rutten ändrat och jag har faktiskt inte kollat på banprofilen. Jag vet inte vad som väntar.. Kanske jag borde träna backar?

Min träningsplan för de kommande fyra veckorna är gjord så att jag ska kunna prestera så bra som möjligt på loppet. Det är något jag funderat på själv, på basen av vad som tidigare funkat för mig och vad jag tror att jag behöver i dagsläget. Jag litar på att jag har gjort min grundträning då till maraton och nu behöver jag ”bara” få in lite fart i löpningen och några långpass för känslans skull.

Det längsta jag sprungit sedan mitt maraton var 10,5 kilometer, det sprang jag förra söndagen. Benen kändes väl inte direkt lätta, men jag sprang distansen utan problem. Jag hade kunnat fortsätta längre, men tidsbrist och oro för en viss katt gjorde att jag ville hem så fort som möjligt. (Katten är okej nu, tackar som frågar)

20170807_200336

Nå ja, nu är vi alltså i vecka 32 och loppet är i vecka 36. Det betyder fyra veckor av fokuserad träning. Den här veckan inleddes med korta intervaller på måndagen och planen är springa imorgon och få till ett långpass på helgen. Jag tänker mig att öka långpassens längd med ett par kilometer per vecka och springa ett intervallpass per vecka. Plus ett distanspass på 8-10 kilometer, ett pass styrka och lite yoga på det.

Heidis halvmaraton plan:

Vecka 32:
korta intervaller – check
distanspass – imorgon
långpass 12-14 km – helgen
styrka – check
yoga – check

Vecka 33:
progressiva intervaller
distanspass
långpass 14-16 km
styrka
yoga

Vecka 34:
långa intervaller, tusingar
distanspass
långpass 16-18 km
styrka
yoga

Vecka 35:
tröskelpass eller snabbdistans
distanspass
långpass 14-16 km, men med snabbare tempo
styrka
yoga

Vecka 36, raceweek:
korta, snabba intervaller
halvmaraton

Vad tror ni?

Anmäld

Jag har tidigare nämnt om mina planer att springa ett halvmaraton i september. Planen har hela tiden varit att jag ska springa i Tallinn i samband med vår semesterresa. Jag har inte varit anmäld till loppet, men idag gjorde jag slag i saken och anmälde mig.

Det är alltid lika nervöst att anmäla sig. Det blir på något sätt mycket verkligare då. Även om jag har tränat inför det och hela tiden haft tankarna i huvudet, känns det inte verkligt förrän jag får anmälningsbekräftelsen. Plötsligt inser jag att jag visst ska springa halvmaraton om 34 dagar… Jag som har tänkt att det är sen ”nångång på hösten”, märker att det redan är 6 augusti och faktiskt nästan är höst redan. (I alla fall när jag tittar ut genom fönstret och det regnar och är 14 plusgrader.)

2015-09-12 17.16.00
Sist när det begav sig

Nu är det dags att göra upp en plan. Jag tycker att jag är tillbaka i mina normala träningsrutiner och mängden löpning. Nu ska jag trappa upp träningen några steg och lägga in mer fokus på loppet. Jag kommer att skriva ett skilt inlägg om det, jag vill hinna samla tankarna och tja, fundera ut planen.

Två dagar senare

Nu känns det som om jag hunnit landa från lördagen och lite kunnat samla mina tankar och reflektioner från loppet. Först och främst är jag så jäkla stolt och nöjd över mig själv att jag genomförde det. Jag kan knappt fortfarande fatta att jag sprang 42,194 kilometer. Jag.

I övrigt har tankarna varit som följer:

Kroppen känns idag (måndag) förvånansvärt fräsch. Det känns knappt i benen mer. Lördagskväll var ju inte direkt kul, det blev soffläge hela kvällen. Söndagen var redan betydligt bättre och idag, nästan som normalt

Jag måste köpa shorts med fickor. Jag valde att springa i mina knälånga tights på lördagen trots att jag gissade att det skulle bli varmt. Orsaken var att de har en liten ficka bak där jag fick min dextrosol att rymmas. Jag har många shorts, men inget par har fickor och jag ville inte springa med vätskebälte

Jag förstår inte varför jag hade så svårt att springa ensam på loppet. Jag springer alltid ensam och det borde ju ha varit som vilken runda som helst. På loppet fick jag värsta mentala dippen när jag märkte att jag sprang ensam och varken såg löpare framför eller bakom mig

Jag önskar nästan att jag hade haft musik med mig för att distrahera mig. Jag springer aldrig med musik (mer) och saknade det under andra varvet

Hade jag tränat tillräckligt? Alltså, bevisligen kom jag ju runt och genomförde loppet, men i efterhand önskar jag att jag kanske sprungit lite längre långpass. Benen började göra ont vid 25 kilometer och riktigt ont vid 30. Det har gjort ont under långpass också, men det är en viss skillnad på att veta att jag får sluta springa om 2 kilometer eller 12

Vill jag springa maraton igen? Det är klart. Nu vet jag att jag klarar av det, men samtidigt också vad som krävs om jag vill förbättra mig

Vad ska jag göra nu då? Här har tankarna spretat åt alla håll och kanter, det får nästan bli ett skilt inlägg om det. *tips* det börjar på t…

dsc_0524.jpg
 

Race report Paavo Nurmi maraton

Det här inlägget kommer med säkerhet bli både långt och flummigt, så vill du ha den korta versionen kan du sluta läsa nu. Jag kom i mål. Vill du däremot ha den långa versionen, läs vidare.

DSC_0522

Starten skulle gå klockan 12. Vi hade hämtat ut min nummerlapp redan dagen innan så att det inte skulle bli stressigt på själva loppdagen. Hahaa! Fail. Klockan 11 startar vi hemifrån, gasar mot Åbo och är vid startplatsen 11:45. Jag tänker att jag snabbt hinner till en bajamaja, ett snabbt foto till instagram och mot startlinjen. Stressigt var bara förnamnet. Nästa gång startar vi tidigare hemifrån. Ingen uppvärmning hann jag med, men eftersom jag skulle springa i över 42 kilometer, behövdes det inte.

Starten går och jag märker det knappt. Jag är så uppe i varv av den stressiga starten och rör mig bara med folksamlingen. Jag tycker inte att det var lika trångt i år som det brukar vara, men jag stod väldigt långt bak i år. Jag lunkar på och hittar en bra rytm direkt. Ingen tjurrusning i alltför högt tempo från början, utan helt enligt planen i 7:00 tempo.

pnm

Första tre-fyra kilometer går genom centrum av Åbo. Här är det mycket folk och mycket hejarop. Och varmt. Solen gassar och jag tänker att det här kommer att bli en plåga om det fortsätter vara såhär varmt hela vägen. Strax innan vi viker av mot Runsala kommer första duscharna. ❤ duschen. Vid det här laget har det dykt upp moln på himlen och ingen är gladare över moln än jag. Älskar sol och värme annars, men inte när jag springer och framförallt inte på lopp.

Vid Runsala är det inte mycket publik, men förstås en massa andra löpare. Jag springer på i egen takt och allting känns bra i kroppen. Ibland springer jag om folk, ibland springer folk om mig. Jag försöker att inte bry mig utan bara springa i eget tempo. Jag håller ett ganska jämnt tempo på 7:20 ungefär. Lite långsammare än jag planerat (7:00), men helt okej tempo. Tio kilometer passeras på 1:13. Jag hade räknat med att springa tio kilometer på 70 minuter, så tiden är okej med tanke på att jag typ startade sist i startledet 🙂

Efter tio kilometer vänder vi och springer in mot centrum igen. Det känns bra i kroppen fortfarande och jag springer vidare. Förra året när jag sprang halvmaraton kommer jag ihåg att det var en enda plåga att ta sig i mål. Nu känns det ingenstans och plötsligt är jag redan vid 20 kilometer. Skulle jag springa halvmaraton skulle jag snart vara i mål och med väldigt fräsch känsla fortfarande.

Nu sprang jag ju inte halvmaraton utan hela sträckan och det är nu det jobbiga börjar. Jag har märkt under loppet att nästan ingen har likadan nummerlapp som jag. ”Alla” har nummerlapp för halvmaraton som då alltså startat samtidigt som maraton. Vid målrakan ska man välja rätt fil. Vänsterfil för målgång och högerfil för varv två av maraton. Strax innan varvning spurtar vinnaren av männens maraton (!) förbi mig. Då har jag ännu ett varv kvar och det verkar som om alla andra sprungit halvmaraton. Är jag den enda som är kvar? Hur sist är jag?

Benen känns fortfarande pigga, men mentalt blir det en liten dipp. Det känns som om jag är sist och jag ser inga andra löpare. Jag inser att jag kommer att få springa ensam största delen av andra varvet och nu gäller det att plocka fram pannbenet. Jag ska i mål!

Jag hade absolut inga planer på att avbryta, men det är jobbigt mentalt att springa ensam. Me, myself and I och bara mina tankar. Inte tänka negativt nu, framåt, kämpa! Tack och lov för den blåa linjen och för funktionärer som visar var jag ska svänga.

Ute på Runsala ser jag första löparen på länge, förutom de då som kommer emot och redan är i slutskedet. En löpare, jess! Dig ska jag ha fast så får jag lite sällskap 🙂 Löpningen gick direkt bättre när jag såg en annan löpare. Kroppen var fortfarande ganska pigg, men benen började göra ont. Vid varje vätskekontroll tog jag vatten och vid varannan, vatten och sportdryck. Magen fungerade fint och protesterade inte alls. (jag hade i.o.f.s tagit Immodium på morgonen)

Efter 30 kilometer sägs det att maraton börjar. Jag vet inte om det stämmer eller ej. Jag liksom väntade på det, när ska väggen komma? Jag tycker inte att den kom, men jag pendlade hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Benen började göra ont, så ont att jag var tvungen att gå på sina håll. Jag gick vid varje vätskestation och försökte stretcha ut benen och få lite liv i dem igen.

Vid 36 kilometer springer (jag gick) man över Runsalabron för sista gången. Nu är det bara genom centrum kvar och sedan målgång. Starten för tio kilometer hade gått klockan fyra och nu började jag se löpare igen. Publik, folk, löpare, hejrarop. Spring nu för fan Heidi, bara 6 kilometer kvar!

Vid kilometer 38 inser jag att jag kommer att klara det och får glädjetårar. Jag gråter en skvätt även nu när jag tänker tillbaka på det. Jag försöker öka tempot lite och springer om några. Visserligen såna som springer tio kilometer, men jag springer om folk. Det ger en boost för självförtroendet och jag kan hålla tempot. Struntar i den sista vätskekontrollen och bara springer förbi den. Inte stanna nu när jag äntligen springer igen.

Jag hade ju mina tidsmål, guld, silver, brons men de har jag skippat för länge sedan. Jag ska bara i mål, tiden struntar jag i. Jag hör speakern ropa nåt om att man fortfarande hinner under 5:30. Ja fan, det ska jag ta. Spurta nu sista biten! Spurtar i mål på 5:29:43! Made it! Jag var inte ens sist 🙂

I målgång gör hela kroppen ont. Nu ska jag ännu stappla mig upp till Paavo Nurmi stadion för att hämta min finisher t-shirt och matpaket. Varför måste man gå upp för trappor? Fast jag är inte den enda som stapplar och knappt kan lyfta på benen 🙂 Slukar bullen man får i matpaketet och dricker typ en liter vatten och börjar den långa och plågsamma vandringen till bilen.

20170701_174430

Men jag kom i mål! Jag sprang för fan ett helt maraton! Woop woop!

 

Maratonfinisher

Jag gjorde det. Jag för fan gjorde det! Jag sprang ett helt maraton. *Klappar mig själv på ryggen*

Återkommer med lång rapport imorgon, tänkte bara meddela att jag är i mål 🙂

20170701_174433