Tankar kring Tallinn halvmaraton

Det är bara två veckor kvar tills jag ska springa nästa lopp. Söndagen den 10.9 ska jag springa halvmaraton i Tallinn igen. Det känns som om jag är redo för det, men sen vad tiden kommer att bli är en annan sak. Jag är inte nervös för distansen, även om ett halvmaraton ändå är rätt långt, men själva sträckan skrämmer mig inte. Jag hade hoppats på ett nytt personbästa och gärna under två timmar, men med två veckor kvar inser jag att det kommer att bli svårt. Jättesvårt. Typ omöjligt. Jag ska försöka att bara njuta av loppet, stämningen, omgivningen och inte bry mig om tiden.

Med två veckor kvar till loppet finns det inte mycket att göra för formen mer. Grunden finns där och jag vet att jag klarar av att genomföra loppet, men farten är inte tillräckligt hög för att springa under två timmar. Det skulle betyda snittfart på 5:40 och det är verkligen önsketänkande. Mitt rekord på halvmaraton är 2:06 och det är snittfart på 6:00. Redan det känns svårt i dagsläget och att springa ännu snabbare finns inte på kartan. Tyvärr.

Image result for spring skutta flyg tallinn

Idag sprang jag mitt sista långpass inför Tallinn. Jag skulle enligt planen springa 14-16 kilometer i ett snabbare tempo. Det gick inte riktigt som jag tänkt. Jag hade beräknat rutten fel och det blev bara 12,5 kilometer när jag var hemma. Ibland brukar jag springa kringelikrokar och runt kvarteret ett par gånger för att komma upp i kilometermängd, men det struntade jag i idag. Jag var nöjd med 12,5.

Tempot idag var bra och betydligt högre än vad jag sprungit långpass i den senaste tiden. Snittfarten blev 6:27 och det är jag väldigt nöjd över. Det var jobbigt på sina håll, men jag kämpade på. Jag tänkte att jag ville pressa kroppen lite och se hur det känns och vänja den. Jag menar, det kommer att vara jobbigt att springa halvmaraton sen också…

Snittfart på 6:27 ger ändå en indikation om att det finns lite fart i benen och jag vet att jag springer fortare på tävling. Men att gå från 6:27 till 6:00 eller 5:40 på två veckor känns inte realistiskt. Det är bara att inse att det inte kommer att bli ett nytt personbästa.

Annonser

The plan

Den 10.9 ska jag stå på startlinjen till Tallinn halvmaraton. Det är tredje gången jag springer halvmaraton i Tallinn och femte gången totalt. Själva sträckan skrämmer mig inte längre, speciellt inte efter mitt maraton tidigare i sommar. Jag vill förstås ändå prestera så bra som möjligt och ett nytt personbästa skulle sitta fint. Banan i Tallinn har tidigare varit platt och snabb, men i år har rutten ändrat och jag har faktiskt inte kollat på banprofilen. Jag vet inte vad som väntar.. Kanske jag borde träna backar?

Min träningsplan för de kommande fyra veckorna är gjord så att jag ska kunna prestera så bra som möjligt på loppet. Det är något jag funderat på själv, på basen av vad som tidigare funkat för mig och vad jag tror att jag behöver i dagsläget. Jag litar på att jag har gjort min grundträning då till maraton och nu behöver jag ”bara” få in lite fart i löpningen och några långpass för känslans skull.

Det längsta jag sprungit sedan mitt maraton var 10,5 kilometer, det sprang jag förra söndagen. Benen kändes väl inte direkt lätta, men jag sprang distansen utan problem. Jag hade kunnat fortsätta längre, men tidsbrist och oro för en viss katt gjorde att jag ville hem så fort som möjligt. (Katten är okej nu, tackar som frågar)

20170807_200336

Nå ja, nu är vi alltså i vecka 32 och loppet är i vecka 36. Det betyder fyra veckor av fokuserad träning. Den här veckan inleddes med korta intervaller på måndagen och planen är springa imorgon och få till ett långpass på helgen. Jag tänker mig att öka långpassens längd med ett par kilometer per vecka och springa ett intervallpass per vecka. Plus ett distanspass på 8-10 kilometer, ett pass styrka och lite yoga på det.

Heidis halvmaraton plan:

Vecka 32:
korta intervaller – check
distanspass – imorgon
långpass 12-14 km – helgen
styrka – check
yoga – check

Vecka 33:
progressiva intervaller
distanspass
långpass 14-16 km
styrka
yoga

Vecka 34:
långa intervaller, tusingar
distanspass
långpass 16-18 km
styrka
yoga

Vecka 35:
tröskelpass eller snabbdistans
distanspass
långpass 14-16 km, men med snabbare tempo
styrka
yoga

Vecka 36, raceweek:
korta, snabba intervaller
halvmaraton

Vad tror ni?

Suget efter träning

Jag har medvetet valt att inte träna något ännu. Det har blivit några promenader och en cykeltur, men inget desto mer ansträngande. Igår var första dagen jag kände suget till att träna igen. Det har äntligen varit lite sol och värme igen, plus att vi ordnade grillfest igår, så jag har fortfarande inte tränat. Jag har helt enkelt prioriterat annat, som solstolen.

20170709_190307

Nu är min semester slut för den här gången och jag ska tillbaka på jobb imorgon. I och med jobbet kommer jag att återgå till mina vanliga rutiner. Med rutiner menar jag även träningsvanan. Jag brukar träna mellan tre och fem pass i veckan. Jag siktar inte på något speciellt antal, utan jag kan träna som jag vill och vad jag känner för. Nu börjar det i alla fall kännas som att jag vill träna igen efter maraton.

Det är väl ett bra tecken?

Post maraton blues och tankar kring träningen

Jag har inte tränat något sedan lördagens lopp, bortsett från några promenader. Jag vill låta kroppen återhämta sig till fullo efter lördagens urladdning och ta det lugnt med träningen ett tag. Det blev lite mycket där innan maraton. Inte egentligen mer träning som i fler pass, men mer stress över att få till träningen ju närmare loppet kom. Vilket inte är så konstigt egentligen, men nu när loppet är över känns det lite, jahapp… Vad nu då?!

Nu när maraton är över, kan jag träna som jag vill. Jag behöver inte följa något program och få in ett visst antal pass i veckan. Inte springa intervaller om jag inte vill, inte springa långpass och fast inte springa alls. Fast det är klart att jag vill springa, men kanske fokusera mera på känsla istället för prestation.

Jag har inget inplanerat lopp förrän i början av september. Då är det igen dags för Tallinn maraton. Förra året sprang jag inte där, men i år är tanken att jag igen ska springa halvmaraton där. Jag trivs alltid i Tallinn och i år har rutten ändrats så att man springer på helt nya områden. Det är bland det bästa med löpningen, att få upptäcka nya platser. Sedan hur mycket jag hinner se mig omkring och njuta är en annan sak…

2014-09-14-11-25-32

Tanken och förhoppningen är att jag ska försöka springa PB i Tallinn. Eftersom det är så långt dit ännu, tänker jag att jag kan träna på som jag vill fram till augusti i alla fall. Grunden finns där, sträckan är inget problem och om jag börjar lägga in intervaller och mer fokus på loppet i augusti, borde ett nytt PB inte vara omöjligt.

Det var tankar kring löpningen. Vad var det som börjar på t då? Triatlon. Jag är så sugen alltså! Jag kan varken cykla eller simma, eller kan och kan, klart att jag kan, men tja…Jag vill kanske inte simma bröstsim och cykla med min tantcykel 🙂 Dags att ta tag i saken. Jag har ju faktiskt redan köpt en baddräkt, om än för ett halvt år sedan och den fortfarande ligger oanvänd i skåpet med prislappen kvar…

DSCF4779

Jag tänker, babysteps. Att jag ens far till simhallen (inte ens chans att jag simmar i havet, fryser vid bara tanken) är ett steg i rätt riktning. Bara ta mig till simhallen, plaska lite och bli vän med vattnet. Simma en längd eller två och få mersmak. Inte måste simma 1000m minst för att det ska räknas och vill aldrig simma igen. Utan plaska lite och sen när jag tycker det känns okej, kan jag försöka lära mig crawl.

20170515_195954

Cyklingen känns som ett mindre problem. Jag har cyklat upp mot 25 kilometer med min tantcykel. Jag får helt enkelt fortsätta med det, öka längden på mina rundor och se om jag tycker om det. Innan jag ens överväger att köpa en dyr landsvägscykel. De kostar ändå så mycket och det är bäst att jag gillar att cykla sedan ifall jag har en.

Vad tror ni om mina planer?

Två dagar senare

Nu känns det som om jag hunnit landa från lördagen och lite kunnat samla mina tankar och reflektioner från loppet. Först och främst är jag så jäkla stolt och nöjd över mig själv att jag genomförde det. Jag kan knappt fortfarande fatta att jag sprang 42,194 kilometer. Jag.

I övrigt har tankarna varit som följer:

Kroppen känns idag (måndag) förvånansvärt fräsch. Det känns knappt i benen mer. Lördagskväll var ju inte direkt kul, det blev soffläge hela kvällen. Söndagen var redan betydligt bättre och idag, nästan som normalt

Jag måste köpa shorts med fickor. Jag valde att springa i mina knälånga tights på lördagen trots att jag gissade att det skulle bli varmt. Orsaken var att de har en liten ficka bak där jag fick min dextrosol att rymmas. Jag har många shorts, men inget par har fickor och jag ville inte springa med vätskebälte

Jag förstår inte varför jag hade så svårt att springa ensam på loppet. Jag springer alltid ensam och det borde ju ha varit som vilken runda som helst. På loppet fick jag värsta mentala dippen när jag märkte att jag sprang ensam och varken såg löpare framför eller bakom mig

Jag önskar nästan att jag hade haft musik med mig för att distrahera mig. Jag springer aldrig med musik (mer) och saknade det under andra varvet

Hade jag tränat tillräckligt? Alltså, bevisligen kom jag ju runt och genomförde loppet, men i efterhand önskar jag att jag kanske sprungit lite längre långpass. Benen började göra ont vid 25 kilometer och riktigt ont vid 30. Det har gjort ont under långpass också, men det är en viss skillnad på att veta att jag får sluta springa om 2 kilometer eller 12

Vill jag springa maraton igen? Det är klart. Nu vet jag att jag klarar av det, men samtidigt också vad som krävs om jag vill förbättra mig

Vad ska jag göra nu då? Här har tankarna spretat åt alla håll och kanter, det får nästan bli ett skilt inlägg om det. *tips* det börjar på t…

dsc_0524.jpg
 

Tidsmål inför maraton

Äntligen dags för mig att skriva det där utlovade inlägget om (tids)mål inför maraton. Det har tagit tid för mig att formulera tankarna, främst för att jag inte är säker vad jag vågar hoppas på för tid. Först och främst vill jag poängtera att bara själva genomförandet av maraton är bra, men sen samtidigt känner jag mig själv och jag vill ha olika mål. Jag tänker mig guld-silver-brons igen.

Träningsprogrammet jag följer inför maraton är ett program med en sluttid på 4:30. Mina pass som jag gjort har varit lite ditåt. Jag har inte alltid hållit tempot på intervallerna utan det har gått långsammare. Mina långpass där tempot ska vara ”så långsamt du kan” tror jag inte betyder 7:30-8:30 tempo. Nu kan jag springa långpass i snabbare snitt, men kanske det är orealistiskt att sedan springa ett helt maraton i betydligt snabbare tempo. En tid på 4:30 är väl medeltempo på 6:20?

Förra fredagen sprang jag lite av en testrunda. Tanken var att springa långpass och försöka öka tempot mot slutet. Försöka springa i 6:20 tempo efter att kroppen redan var trött och hade varit i gång en längre tid. Till min förvåning gick det ju. Jag kunde öka tempot och sprang några kilometer i 6:20-6:35 tempo. Det gav hopp om framtiden och att jag med rätt uppladdning kan orka längre i snabbare tempo. Då var det snarare energibrist som gjorde att jag tog slut och inte konditionen.

Så efter all denna bakgrundsinformation, vad har jag för tidsmål? Det är jätteskrämmande att skriva ut dem här på bloggen. På samma sätt som då jag outade om att jag skulle springa maraton.

Guld: under 4:30

Silver: under 5:00

Brons: genomförandet av maraton, målgång

IMG_20170531_141413_571

Fullt fokus som gäller nu i en månad. Jag vet att saker och ting kan hända och ändras ännu, men detta är i alla fall tankarna i dagsläget.

Första lediga dagen och planer inför veckan

Den här första semesterdagen har farit i ett huj. Vad har jag gjort då? Inte mycket egentligen… Lapat sol, läst, druckit kaffe, lekt med ena katten, lekt med andra katten… Tanken var att träna, men efter att ha legat i solstolen hela dagen och varken ätit eller druckit (tillräckligt) visste jag att ett intervallpass inte var den bästa idén. Jag var dåsig i huvudet och visste att det inte skulle finnas kraft i kroppen för att springa snabbt. Eller överhuvudtaget springa.

Imorgon har det lovats svalare väder och då är tanken att jag ska springa mina intervaller. Det är bara fem (!!!) veckor kvar till maraton. Fyra veckor av träning och så är den sista veckan raceweek med bara ett pass. Och den lilla detaljen att springa 42,194 kilometer då. Den här veckan är det ännu tuffa pass som gäller, men sedan börjar nedtrappningen. Långpassen blir kortare, intervallerna blir kortare och träningen lättas upp.

20170527_185621

När jag kollar på träningsschemat för den här veckan är jag lite förskräckt. Långpasset är 200 min, vilket är 3 timmar och 10 min. Det kommer att vara det längsta jag någonsin sprungit. Mina långa intervaller som tidigare varit 8 till stycken (eller 7 i början av programmet) är nu 10. Det innebär att det passet också kommer att bli som ett långpass. När jag sprungit 8 intervaller har jag sprungit mellan 11-13 kilometer och jag har tyckt att det varit mycket. Nu ska jag alltså springa ännu längre. Fast sen samtidigt, om jag ska springa över 42 kilometer ska väl inte 13 kilometer vara ett problem?

Jag lovar att jag ska skriva ett inlägg om mina tankar inför maraton och tidsmål och liknande. Jag måste bara samla mina tankar först och försöka formulera ett vettigt inlägg.