När det plötsligt kom väldigt nära

På fredagen var jag ledig och jag hade varit ute och sprungit långpass, jag hade hunnit lägga upp en bild från det till instagram och hade tänkt blogga om saken. Jag orkade inte blogga om det just där och då utan tänkte att jag gör det senare på kvällen. Sen hände det något som gjorde att det inte blev något bloggande varken på fredag eller lördag.

Det där något, var förstås knivattacken i Åbo. Vi satt med sambon och spelade trivial pursuit. (Okej, nu är det också ute, vad vi gör på fredagar 🙂 ). Vi hade tagit en paus i spelet och jag skulle kolla på telefonen. Jag hade den på ljudlöst och hade inte märkt att jag fått en massa meddelanden. I whatsapp gruppen med jobbet hade jag kanske 15 meddelanden.

Är ni okej? Har ni öppet? Jo, allt okej. De har evakuerat köpcentret. Vissa stänger. Poliser överallt…

Ja bara ??? Vad har jag nu missat? Jag var ju just på nätet. Vad har hänt? Jag går snabbt in på första bästa nyhetssida och läser med förskräckelse vad som har hänt. Det blev inget mer trivial pursuit den kvällen och inget bloggande.

Åbo var min hemstad i många år och jag har otaliga gånger gått över salutorget just den tidpunkten. Till jobbet, från jobbet, till bussen, till butiken… Nu känns det allt väldigt nära. Det är nån som känner nån som känner nån. Nån som var där när det hände, nån som kände nån som blev skadad… En av mina arbetskollegor blev intervjuad till tidningen... Det är inte längre något som händer andra och som är anonymt.

20160917_203935

Åbo i mitt hjärta ❤

Annonser

Pannkaka

Knapp hann jag yttra mig om att jag har bra i flyt i träningen innan bakslaget kom. Dagens löprunda blev ett riktigt skräppass. Det finns knappt något positivt att säga om passet, förutom det faktum att jag sprang nästan sju kilometer. Det är en distans som jag inte kunde springa för inte så många år sedan och nu går det, trots en dålig dag.

Igår hade jag vilodag och allt borde ha varit upplagt för ett bra löppass med intervaller. Jag hade vilat, sovit gott och ätit bra och jag var sugen till att springa. Tanken var att jag skulle springa progressiva intervaller, även kallad kenyanen. Idén med dem är att varje kilometer ska gå fortare än den förra. Det är ingen vila, utan man ökar helt enkelt på tempot hela tiden. Jag gillar dessa intervaller, har sprungit dem tidigare. Det är kul att känna sig snabb och som om det finns en växel till.

20170817_145707

Idag fanns det ingen extra växel. Det fanns inte någon växel överhuvudtaget. Jag hade planerat att börja första kilometern i 7:00 tempo och sedan öka med 10-15 sekunder per kilometer. Jag siktade på att springa åtta kilometer och där den snabbaste kilometern skulle gå i 5:20 ungefär.

Uppvärmningen i 7:00 tempo gick bra, lite för fort, jag sprang i 6:55. Även nästa kilometer i 6:50 gick utan problem. Vid tredje kilometern när jag skulle springa i 6:40 kändes det jobbigt, för att inte tala om tempot i 6:30. Det kändes som om jag redan nu var på mitt max, det fanns ingen chans till att öka tempot. Att jag skulle ha kommit ner i 5:20 tempo idag fanns inte på kartan…

Jag kämpade igenom nästa kilometer på 6:20, eller i alla fall ditåt, och så en sista kilometer det snabbaste jag kunde. Det snabbaste jag kunde idag var 6:04. Det är en underlig känsla när jag tar i för allt jag är värd och flåsar som en blåsbälg och kollar på klockan. 6:04. Inte snabbare än det?! Besvikelsen alltså!

Efter intervallerna var det tack och godnatt. Jag gick hem och tjurade. Imorgon är tanken att jag ska springa långpass och jag hoppas på bättre dagsform. Sämre kan det knappast vara.

Bra flyt i träningen just nu

Det känns som om jag äntligen är tillbaka ”på riktigt” efter mitt maraton tidigare i sommar. Inget mer känna på kroppen spring, ta det lugnt och försiktigt, utan jag kan springa intervaller och återhämta mig till nästa dag. Den här veckan har det blivit två träningspass hittills, ett löppass igår och och styrketräning idag.

Antingen har mina intervaller gett resultat eller så var det bara en bra dag igår under löpningen. Benen kändes lätta och pigga och farten var högre än den varit på ett tag under distanspass. Jag sprang i tempo kring 6:30 och det kändes lätt och bra i kroppen. Det kändes inte som om jag behövde kämpa för tempot, utan benen rullade på av sig självt. Det finns hopp om snabbare tider i kroppen till kommande halvmaraton och att jag med rätt sorts träningen kan se resultat.

Imorgon kommer det att bli en vilodag för jag gissar att det kommer att kännas i benen efter dagens styrkeövningar. Jag har inte använt mig av höga vikter, utan mest gjort övningar med kroppsvikt. Jag har försökt stärka upp bålen och stabilisera vänster höft. Små små övningar, som gjorda korrekt och i många repetitioner ändå kan orsaka träningsvärk på de mest underliga ställen.

Ett svettigt långpass

Enligt träningsplanen för de kommande veckorna skulle jag springa långpass under helgen. Tanken var att jag skulle springa 12-14 kilometer, det längsta jag sprungit sedan början av juli. Igår klockan två bytte jag om till träningskläder och begav mig ut. Det hade regnat från och till och jag ville vänta tills det klarnade upp. Till sist kunde jag inte vänta längre, eftersom festligheter väntade på kvällen och jag ville verkligen få till mitt pass.

Det regnade inte när jag startade, det var snarare en tryckande värme, som om det kunde komma en åskskur när som helst. Jag hade så varmt och var genomblöt när jag kom hem. Delvis av regn, men mestadels av svett.

20170808_104107

Jag hade planerat att ta det lugnt och bara få till mina kilometer. Värmen gjorde att jag var tvungen att gå på sina håll för att ha mer kontroll över pulsen. Den var lite för hög med tanke på att jag skulle springa ett lugnt långpass, men andningen fungerade bra. Benen var inte speciellt pigga idag och när jag försökte på mig några fartökningar mot slutet, fanns det inget tryck alls.

Totalt blev det strax över 12 kilometer. Jag hade kunnat sluta efter 11, för jag var hemma då, men jag sprang en extra runda runt kvarteret för att få ihop till tolv. Egentligen gör en kilometer hit eller dit inte mycket för formen, men mentalt känns det bättre. Dessutom gör det gott för självförtroendet att veta att jag kan göra upp en träningsplan och följa den.

The plan

Den 10.9 ska jag stå på startlinjen till Tallinn halvmaraton. Det är tredje gången jag springer halvmaraton i Tallinn och femte gången totalt. Själva sträckan skrämmer mig inte längre, speciellt inte efter mitt maraton tidigare i sommar. Jag vill förstås ändå prestera så bra som möjligt och ett nytt personbästa skulle sitta fint. Banan i Tallinn har tidigare varit platt och snabb, men i år har rutten ändrat och jag har faktiskt inte kollat på banprofilen. Jag vet inte vad som väntar.. Kanske jag borde träna backar?

Min träningsplan för de kommande fyra veckorna är gjord så att jag ska kunna prestera så bra som möjligt på loppet. Det är något jag funderat på själv, på basen av vad som tidigare funkat för mig och vad jag tror att jag behöver i dagsläget. Jag litar på att jag har gjort min grundträning då till maraton och nu behöver jag ”bara” få in lite fart i löpningen och några långpass för känslans skull.

Det längsta jag sprungit sedan mitt maraton var 10,5 kilometer, det sprang jag förra söndagen. Benen kändes väl inte direkt lätta, men jag sprang distansen utan problem. Jag hade kunnat fortsätta längre, men tidsbrist och oro för en viss katt gjorde att jag ville hem så fort som möjligt. (Katten är okej nu, tackar som frågar)

20170807_200336

Nå ja, nu är vi alltså i vecka 32 och loppet är i vecka 36. Det betyder fyra veckor av fokuserad träning. Den här veckan inleddes med korta intervaller på måndagen och planen är springa imorgon och få till ett långpass på helgen. Jag tänker mig att öka långpassens längd med ett par kilometer per vecka och springa ett intervallpass per vecka. Plus ett distanspass på 8-10 kilometer, ett pass styrka och lite yoga på det.

Heidis halvmaraton plan:

Vecka 32:
korta intervaller – check
distanspass – imorgon
långpass 12-14 km – helgen
styrka – check
yoga – check

Vecka 33:
progressiva intervaller
distanspass
långpass 14-16 km
styrka
yoga

Vecka 34:
långa intervaller, tusingar
distanspass
långpass 16-18 km
styrka
yoga

Vecka 35:
tröskelpass eller snabbdistans
distanspass
långpass 14-16 km, men med snabbare tempo
styrka
yoga

Vecka 36, raceweek:
korta, snabba intervaller
halvmaraton

Vad tror ni?

Måndagsintervaller

Dags att ta tag i träningen inför Tallinn halvmaraton då. Ett första steg mot förhoppningsvis snabbare tider blev dagens pass med korta intervaller. Förra veckan sprang jag ett testpass med fartlek för att känna ifall kroppen var redo för intervaller, och eftersom det gick bra, ville jag idag springa mitt första riktiga intervallpass på länge.

Peppen var total och jag kunde dessutom sluta lite tidigare från jobbet och således ha mer tid på mig, allt var upplagt för ett bra pass. På med kläderna och fram med pulsklockan. Den har laddat ur. Va fan! Om det är nångång jag verkligen vill ha pulsklockan, även om jag alltid använder den, är det just vid intervaller. En snabb laddning av klockan tills den var på ca 15% och så tyckte jag att det fick räcka. Nu var klockan vad den skulle ha varit om jag slutat jobbet som planerat…

Jag hade planerat att springa 10 st intervaller på 1 minut med 1 minut vila mellan varje intervall. Jag tycker att det är en bra början till intervaller efter ett uppehåll. De är korta och jag får känna mig snabb igen. Upp med pulsen och upp med självförtroendet. Jag kan ju springa snabbt!

Eftersom jag inte sprungit intervaller på länge och annars inte heller kollat så mycket på klockan när jag springer, har jag svårt att veta var jag ligger fartmässigt. Vad är min normala fart och vad ska jag springa intervaller i. Jag tycker att mina distansrundor har gått i allt mellan 6:50 och 7:30 i medeltempo. Jag tänkte att 5:30 är bra på intervallerna. Snacka om att sätta ribban lågt.

På fredagen sprang jag två kilometer i 5:49 och 5:36 tempo, och nu skulle jag alltså springa 1 minut i 5:30?! Nå ja, det visade sig att kroppen är smartare än vad mitt huvud ibland är och benen pinnade på i farter kring 4:30 per intervall. Mellan intervallerna gick jag för att få ner pulsen. Den var hög och jag flåsade rejält under intervallerna, men benen var pigga och pannbenet starkt. Och t.o.m pulsklockan höll hela vägen, trots bara 15 % batteri.

Glad måndag!

Anmäld

Jag har tidigare nämnt om mina planer att springa ett halvmaraton i september. Planen har hela tiden varit att jag ska springa i Tallinn i samband med vår semesterresa. Jag har inte varit anmäld till loppet, men idag gjorde jag slag i saken och anmälde mig.

Det är alltid lika nervöst att anmäla sig. Det blir på något sätt mycket verkligare då. Även om jag har tränat inför det och hela tiden haft tankarna i huvudet, känns det inte verkligt förrän jag får anmälningsbekräftelsen. Plötsligt inser jag att jag visst ska springa halvmaraton om 34 dagar… Jag som har tänkt att det är sen ”nångång på hösten”, märker att det redan är 6 augusti och faktiskt nästan är höst redan. (I alla fall när jag tittar ut genom fönstret och det regnar och är 14 plusgrader.)

2015-09-12 17.16.00
Sist när det begav sig

Nu är det dags att göra upp en plan. Jag tycker att jag är tillbaka i mina normala träningsrutiner och mängden löpning. Nu ska jag trappa upp träningen några steg och lägga in mer fokus på loppet. Jag kommer att skriva ett skilt inlägg om det, jag vill hinna samla tankarna och tja, fundera ut planen.